Finalen, en gissning

Det finns många som kan vinna ikväll. Sverige, Island, Grekland, Armenien, Bosnien, Estland, Turkiet, Norge och Ukraina. De övriga tror jag i praktiken inte har någon chans.

Mina egna åsikter om låtarna tycker det här är helt okej. Av ovanstående är det bara Grekland som jag direkt missunnar segern.

I år är det inte bara telefonröster som avgör, jurygrupper väger in till lika stor del. Det tror jag talar för Sverige, Grekland, Island, Armenien, Bosnien och Norge. Men har de ett uns av humor ger de Ukraina en fair prövning. Jag tror dock att Island, Grekland och Sverige är lite för korta i rocken för vinst denna gång, även om de har en god chans alla tre.

Jag tror alltså att slaget ikväll står mellan Bosnien, Armenien, Norge och Ukraina. Men sedan 2001 har alla ESC-vinnare varit förstagångsvinnare. Den trenden måste brytas någon gång, men jag sticker ut hakan och säger att vi får se trenden fortsätta ikväll, och att Eurovision Song Contest 2010 hålls i Sarajevo eller Jerevan!

Ryssland - second opinion

"SVT har inte råd med en vinst", brukar kvällstidningarna spetsa till det strax innan finalen. Kanske för att besvikelsen inte ska bli för stor när vi kommer på 19:e plats igen. Man kan ju bara tänka sig hur tight livremmen satt åt Irland efter sviten 1992-1996 då de vann fyra gånger på fem år.

Men den som verkligen inte har råd att vinna borde ju vara Ryssland som precis bränt en och annan rubel på spektaklet. Och med den här konstiga etnoballaden till feminin version av "Papa don't preach" lär det inte heller vara någon risk. Jag har faktiskt inte så mycket mer att säga.

Läcker video är det i alla fall.

Ryssland - Anastasia Prichodko - Mamo

Anastasia är ukrainska, och försökte ställa upp för Ukraina först. När hon inte vann klagade hon hos presidenten och i domstol. Sen gick hon till Ryssarna och blev deras hemmakandidadat. Märklig historia det hela, men en positiv effekt är att det, nationalistiska, Ryssland får en ukrainsk artist som i Moskva sjunger delar av det ryska bidraget på ukrainska. Det tycker jag är bra.

Tyvärr är det väl också det enda med bidraget som är bra. Själva låten är ganska menlös. Inte dålig, men ingenting extra. Framförandet verkar inte heller bjuda på några excesser. Om Ryssland förra året slog på stort med en Timbaland-producerad låt, Dima Bilans allra mest slemmiga moves och isdansaren Plusjenko som lök på laxen, så verkar de nu ha haft en mer soft approach: "Vem är du? Jaha, ratat i Ukraina. Jaja, det blir nog bra..."

Frankrike - Second opinion

Ingen kan deppmusik som fransmännen. Det här skulle kunna vara bakgrundsmusiken till Schindlers list. Själv föredrar jag 'Allo 'Allo...

Men visst, det är fint och så. Det bryter förhoppningsvis av bra i finalen om det hamnar mellan två lite mer upptempo bidrag. Men detta är långt ifrån fransmännens främsta bidrag, eller ens främsta ballader på senare år. Sandrine Francois framförde 2002 Il faut du temps och , en underbar låt. Det är också Frankrikes senaste bidrag som fick en bra placering med en femteplats. Efter det har det varit femtondeplats och sämre som gällt. Lite oförtjänt kan tyckas såhär i efterhand, för Frankrike har haft flera bra bidrag under året: Louisa Baïleches "Monts et merveilles" 2003 Virginie Pouchains "Il etait temps" 2006 var lugnare bidrag där dock framför allt Monts et merveilles står ut som en riktigt bra låt. Les Fatals Picards "L'amour a la francaise" 2007 och Sebastien Telliers "Divine" 2008 stack ut som humoristiska uptempolåtar (inte minst rebelliska i den meningen att de sjöng delvis på engelska). Sist, men inte minst, får vi inte glömma Ortals "Chacun pense a soi" 2005, som var någon typ av minimalistisk synth-dance.

Sex låtar från de senaste sju åren som är bättre än årets franska bidrag. Jag hoppas på snar bättring redan nästa år.

Frankrike - Patricia Kaas - S'il fallait le faire

Det finns en väl etablerad bild av att Frankrike alltid skickar smäktande franska ballader som inget annat land gillar. Förra året kändes väldigt fräscht med creddiga Sebastién Tellier och hans "Divine", en riktigt bra låt som slutade på en obegriplig 19:e plats.

I år kör Frankrike tillbaka på det gamla spåret, det är ballad med kvinnlig sångerska som gäller. Men det behöver inte vara negativt. Det här är i och för sig ingen Eurovision-dänga, saknar intensitet och power och kommer inte skrapa ihop tillräckligt med poäng för en toppstrid. Men det känns definitivt som något jag skulle kunna lyssna på hemma.

Patricia Kaas är en av Frankrikes största sångerskor med 16 miljoner sålda album runtom i världen. Låten är plockad från något slags comebackalbum som fansen fått rösta fram bidraget från. Tänk 60-talsklassiker i nytappning med en sval och behaglig röst. Tummen upp, Frankrike!

Tyskland - second opinion

Tysklands förra bidrag var ett rop på hjälp. Eller "Hej-kom-och-hjälp-mig", som man sa förr i tiden. Ingen kom.

Varför skriver Ralph Seigel låtar till Montenegro samtidigt som Tyskland harvar runt i menlöshetsträsket?

Anders påpekar att tyske Alex frontar gamla U96, och jag håller med honom om att det hade varit roligare att se nedanstående hit från 1996.

Tyskland - Alex C feat. Oscar Loya - Miss Kiss Kiss Bang

Tyskland har någon slags storbandsswingfetisch som de försöker casha in, precis som 2007 års snyggo Roger Cicero. Jag har svårt att se speciellt många länder får känslan av att det här känns så jäkla 2009. Cicero var många resor bättre i genren.

Sverige tackade nej till Rigo & the topaz sound och Tyskland kanske också skulle ha grävt lite längre i schlaugerlådan. Alex C är till vardags frontman i 90-tals-eurodisco-projektet U96. Jag tycker nästan att det hade varit roligare att skicka dom. Eller kanske Alex' singel från 2007, Du hast den schönsten Arsch der Welt?

Jag saknar "Let's get happy" med Lou. Allt är förlåtet.

Spanien - andra åsikten

Till och med under tiden jag lyssnar på låten har jag svårt att minnas hur den går. Det här är fruktuansvärt tråkig låt, helt utan något att hänga upp den på.

Dessutom tror jag att Spanien, liksom Tyskland, Storbritannien och Frankrike, förlorar på att vara direktkvalificerade till finalen. Direktkvalificeringen är ett krav från de fyra stora: eftersom de pumpar in stora pengar i tävligen vill de vara försäkrade om att inte behöva visa en ESC-final där de inte ens deltar.

Den typen av plutokrati fungerade nog bra för dessa länderna innan semifinalerna. På den tiden gjorde ett dåligt resultat att man inte fick skicka något bidrag alls nästa år. Men semifinalerna är inte så mycket ett hot som en möjlighet. I 2004 års tävling, när en ensam semifinal infördes där topp tio från 2003 direktkvalficerade sig till finalen, var hela topp tre och 4 bidrag i topp 5 (dvs topp sex eftersom femteplatsen delades) bidrag som tävlat i semin. I året därefter användes samma format. Då var i och för sig både ettan och tvåan direktkvalificerade, men 7 av topp tio var semifinalister. 2007, sista året med bara en semifinal, var hela topp tre, fyra i topp fem och åtta i topp tio bidrag från semifinalen.

Det är alltså tydligt att även om en direktkvalificering inte nödvändigtvis diskvalificerar ett land från vinst, så är det ingen nackdel att få spela för tittarna en gång i förväg. Många låtar kräver ju en andra lyssning för att fastna.

Men skickar man crap får man förstås bara crap tillbaka, så med eller utan semi-final blir det dåliga placeringar som väntar på Soraya. Annat var det 2003, när Beth lyste upp ESC-himmeln med "Dime" och fick en topp 10-placering som tack. Den tredje av fyra topp 10-placeringar i rad för Spanien mellan 2001-2004. Sedan dess har placeringsraden varit 21-21-20-16.

Missa in Beths video med härliga bilder från Barcelona, bland annat från La Sagrada Familia och Park Güell.

Spanien - Soraya Arnelas - La noche es para mi

Det känns lite som att Spanien missade tåget. För några år sedan (tänk 2003-2005) hade det här varit en vinnarkandidat. 2009 känns det lite daterat.

Det är svårt att säga nåt elakt. Låten är välproducerad och professionellt framförd, men det saknas nåt. Typ känsla och identitet. Lite som att få mineralvatten när man beställt bubbel.

Låten är skriven av bland andra Dimitri Stassos, som även skrev "Alla" i Melodifestivalen i år. Låten bollades mellan en handfull olika artister inför deras nationella uttagningar, bland annat i Grekland där svensk-grekiska Elena Paparizou tackade nej till en schlagercomeback. Den engelska demon spelades in av Sofia Berntson (precis, "Alla"-Sofia). Lägg till att Soraya själv har en svensk pojkvän och Sverige-kopplingen är total.

Det till trots tror jag att varken Sverige eller särskilt många andra länder kommer att ge sina högre poäng till den Linda Bengtzings lookalike och hennes bidrag.

Storbritannien - Second opinion

Vad jag aldrig förstått är hur låtskribenter tänker när de skriver ballader till Eurovision. Det brukar finns med ett dussin ballader minst, fattar de inte att just deras låt måste sticka ut?

En ballad är så utlämnande till låten. Dra på lite speed och lite basgångar så får du en låt vars brister du eventuellt kan dölja med en färgsprakande scenshow. Men med en ballad är du utlämnad till artisten och låten. Är artisten då något mindre än Mariah Carey eller Whitney Houston så behöver du en twist på låten för att den ska nå hem.

Det finns flera lyckade exempel på ballader som står ut i ESC-historien. 2004 års "Stronger every minute" av Lisa Andreas för Cypern eller 2002 års "Come back" av Jessica Garlick för britterna själva är bra exempel. Båda är klassiska snygg-tjej-själv-på-scen-med-smäktande-ballad-nummer, men båda två med en liten knorr i refrängen. Simpelt och smakfullt.

Jag tänkte förresten ta tre exempel, men kom bara på två. Säger en del om konceptet. Däremot finns det många exempel på andra ballader som lyckas stå ut, men då handlar det oftast om män, en annan typ av låt eller, som i Marija Serifovics fall, en annan typ av kvinna. Uppenbarligen krävs det en viss typ av utseende för att detta ska blockera tankarna på producenterna, som därmed släpper upp på sin artist på scen utan djupare tänk än en run-of-the-mill Disney-låt och uppmaningen "vifta loss med vänsterarmen så går det nog bra".

Avslutningsvis vill jag bara sticka ut hakan och påstå att det bästa Storbritannien har bidragit med till Eurovision under 2000-talet är Lindsay Dracass och "No Dream Impossible" 2001.

Storbritannien - Jade Ewan - It's my time

Alltså, varför deltar Storbritannien fortfarande i den här tävlingen om de inte tänker anstränga sig?

Artisten väljs genom ett slags Idolkoncept, Your country needs you. Så det här är lite som att vi skulle skicka Marie Picasso till Eurovision. Och det gör vi ju inte. För en artist i ESC har inte ett halvår på sig att charma tittarna - utan tre minuter.

Min första reaktion var att det här var ett ratat musikalnummer. Och mycket riktigt är det alla musikalers fader Andrew Lloyd Webber (tillsammans med amerikanska Diane Warren) som skrivit låten. På ett par timmar.

Jag undrar lite hur de tänker här. Vi ska flirta med en ung publik i Östeuropa. Ja - då tar vi in en gubbe som skriver musik för västerländska familjer. Och en dokusåpakändis som inte gjort så mycket stora konserter tidigare.

Det här är en skittråkig ballad av ett totalt anonymt glitterfodral som så gärna skulle vilja vara en ny Mariah Carey. Och det är hon inte. Det är inte din tur, Jade Ewen.