Storbritannien - Second opinion

Vad jag aldrig förstått är hur låtskribenter tänker när de skriver ballader till Eurovision. Det brukar finns med ett dussin ballader minst, fattar de inte att just deras låt måste sticka ut?

En ballad är så utlämnande till låten. Dra på lite speed och lite basgångar så får du en låt vars brister du eventuellt kan dölja med en färgsprakande scenshow. Men med en ballad är du utlämnad till artisten och låten. Är artisten då något mindre än Mariah Carey eller Whitney Houston så behöver du en twist på låten för att den ska nå hem.

Det finns flera lyckade exempel på ballader som står ut i ESC-historien. 2004 års "Stronger every minute" av Lisa Andreas för Cypern eller 2002 års "Come back" av Jessica Garlick för britterna själva är bra exempel. Båda är klassiska snygg-tjej-själv-på-scen-med-smäktande-ballad-nummer, men båda två med en liten knorr i refrängen. Simpelt och smakfullt.

Jag tänkte förresten ta tre exempel, men kom bara på två. Säger en del om konceptet. Däremot finns det många exempel på andra ballader som lyckas stå ut, men då handlar det oftast om män, en annan typ av låt eller, som i Marija Serifovics fall, en annan typ av kvinna. Uppenbarligen krävs det en viss typ av utseende för att detta ska blockera tankarna på producenterna, som därmed släpper upp på sin artist på scen utan djupare tänk än en run-of-the-mill Disney-låt och uppmaningen "vifta loss med vänsterarmen så går det nog bra".

Avslutningsvis vill jag bara sticka ut hakan och påstå att det bästa Storbritannien har bidragit med till Eurovision under 2000-talet är Lindsay Dracass och "No Dream Impossible" 2001.