Georgien - Stephane & 3G - We don't wanna put in

Den som säger att politik och schlauger inte hör ihop kommer inte att trivas i årets tävling. Vi är bara inne på femte bidraget och har redan avhandlat Israel-Palestina-konflikten. Nu är det Georgien-Rysslands tur. Något säger mig att en hel del mediauppmärksamhet kommer riktas mot det här Günther & the sunshine girls vs. Alcazar-kollektivet. We don't wanna Putin är alltså en discodänga om kriget mellan Georgien och Ryssland förra året.

Något säger mig också att det kan vara rätt kontroversiellt. Vilket nog gör låten till ett av tävlingens mest uppmärksammade bidrag. Vilket kommer ge en del röster.

Och på något sätt känns det som att det här numret har potential, även utan det politiska perspektivet. Discosoundet är så pass retro att det känns modernt. Borat-killen sjunger hyfsat (förutom det märkliga rappartiet). Det är lite Madonna-disco över slutpartiet. Koreografin är lätt att lära sig. Och refrängen är ju otroligt direkt.

Svagheten är kanske att det blir lite enformigt efter ett tag, men jag menar... Förra årets "dissa Ryssland monoton i discotakt"-bidra Dancing Lasha Tumbai slutade ju tvåa. Riktigt så bra tror jag inte det kommer sluta för Stephane och teleoperatören, men övre halvan av poängtavlan, definitivt.

För övrigt tycker jag alltid det är bättre att vara med och påverka än att bojkotta.

Rumänien - second opinion

Igår diskuterade jag och Tomas frustrationen över att vi hittills har varit rörande överens i potentialen hos de dissekerade bidragen. Idag kan jag glädja oss (för det är väl ingen annan som läser den här bloggen än?) att vi är lite oense.

Visst, studioversionen av Balkan Girls är catchy. Men det är Glassbilen-jingeln också. Låten har ett ok stick och en glad refräng, och har säkert en framtid på sommarens medelhavsdiscon. Men för att en uptempolåt ska slå i Eurovision behöver det kompletteras med fler ingredienser. Framför allt någon slags nationell touch. 2003-2005 var det just dansanta uptempolåtar med kvinnliga soloartister som dominerade tävlingen (Sertab, Ruslana, Helena Paparizou). Men alla minns vi stampandet och hornblåsandet i "Wild dances" eller den grekiska dansen "My number one". Vad finns det för rumänskt i Rumäniens bidrag?

Men det stora problemet är egentligen att 23-åriga prästdottern Elena Gheorghe inte pallar trycket live. Låten verkar gå lite för snabbt för henne, hon hinner inte andas och sjunger inte rent. Det är förvisso inget krav för att vara med i Eurovision Song Contest, men det kan underlätta för att komma på den övre halvan av poängtavlan. Om showen är bra går den säkert till final i brist på andra dansanta popakter, men sen tror jag Gheorghe landar får svårt att plocka finalpoäng.

I den rumänska uttagningen (där svenska bandet Biondo gästspelade) vann låten knappt före Blaxy Girls "Dear Mama" (en i mitt tycke snäppet bättre låt) trots att de senare fick publikens röster. Lite som när Sverige råkade skicka Martin Stenmarck. Tänk om någon kunde ha varnat Rumänien...

(Och Tomas, hon sjunger "For crowd delight we'll shine all night". Testat Google någon gång?)

Rumänien - Elena Gheorghe - The Balkan Girls

Jag ska erkänna från början, jag hajar inte vad låten handlar om. Alls. Rumänien ligger, såvitt jag och Wikipedia vet, inte på Balkanhalvön. Sjunger Elena Gheorghe om sin kärlek till sina systrar på Balkan? Kanske.

Skitsamma, det är en catchy låt. Verserna är väl inte mycket att hurra för, men refrängen "The Balkan Girls like to party, like nobody, like nobody" är riktigt hett som nog kan fastna. Det som kommer därefter, en textrad nån oktav högre upp som jag inte kan urskilja, bidrar till att ge låten mer liv, men kan bli svår att framföra lika snyggt live.

Vidare är det relevant att ifrågasätta scenshowen. Låten är upptempo och ger möjlighet till ett kul framträdande, men videon bådar inte gott. 80-talsestetiken går igen inte bara i det schack-färgade golver, vilket knappat följer med till Moskva, utan även i dansarnas kläder. Just klädvalet kan, tyvärr, vara aktiva val från rumänerna, vilket ger ett skräckscenario inför ESC. Nu vet vi att en del hemska kreationer från de nationella finalerna lyckligtvis försvinner till den stora (semi)finalen, men tills vi ser det låter vi varningsflaggan hänga ut.

Jag ser flaggan till trots fram emot att se hur bidraget ter sig i skarpt läge. Av de bidrag som Eurovisionsschlaugerbloggen gått igenom hittills är detta den bästa. Vi får se hur länge det förhåller det sig så!

Storbritannien - Second opinion

Vad jag aldrig förstått är hur låtskribenter tänker när de skriver ballader till Eurovision. Det brukar finns med ett dussin ballader minst, fattar de inte att just deras låt måste sticka ut?

En ballad är så utlämnande till låten. Dra på lite speed och lite basgångar så får du en låt vars brister du eventuellt kan dölja med en färgsprakande scenshow. Men med en ballad är du utlämnad till artisten och låten. Är artisten då något mindre än Mariah Carey eller Whitney Houston så behöver du en twist på låten för att den ska nå hem.

Det finns flera lyckade exempel på ballader som står ut i ESC-historien. 2004 års "Stronger every minute" av Lisa Andreas för Cypern eller 2002 års "Come back" av Jessica Garlick för britterna själva är bra exempel. Båda är klassiska snygg-tjej-själv-på-scen-med-smäktande-ballad-nummer, men båda två med en liten knorr i refrängen. Simpelt och smakfullt.

Jag tänkte förresten ta tre exempel, men kom bara på två. Säger en del om konceptet. Däremot finns det många exempel på andra ballader som lyckas stå ut, men då handlar det oftast om män, en annan typ av låt eller, som i Marija Serifovics fall, en annan typ av kvinna. Uppenbarligen krävs det en viss typ av utseende för att detta ska blockera tankarna på producenterna, som därmed släpper upp på sin artist på scen utan djupare tänk än en run-of-the-mill Disney-låt och uppmaningen "vifta loss med vänsterarmen så går det nog bra".

Avslutningsvis vill jag bara sticka ut hakan och påstå att det bästa Storbritannien har bidragit med till Eurovision under 2000-talet är Lindsay Dracass och "No Dream Impossible" 2001.

Storbritannien - Jade Ewan - It's my time

Alltså, varför deltar Storbritannien fortfarande i den här tävlingen om de inte tänker anstränga sig?

Artisten väljs genom ett slags Idolkoncept, Your country needs you. Så det här är lite som att vi skulle skicka Marie Picasso till Eurovision. Och det gör vi ju inte. För en artist i ESC har inte ett halvår på sig att charma tittarna - utan tre minuter.

Min första reaktion var att det här var ett ratat musikalnummer. Och mycket riktigt är det alla musikalers fader Andrew Lloyd Webber (tillsammans med amerikanska Diane Warren) som skrivit låten. På ett par timmar.

Jag undrar lite hur de tänker här. Vi ska flirta med en ung publik i Östeuropa. Ja - då tar vi in en gubbe som skriver musik för västerländska familjer. Och en dokusåpakändis som inte gjort så mycket stora konserter tidigare.

Det här är en skittråkig ballad av ett totalt anonymt glitterfodral som så gärna skulle vilja vara en ny Mariah Carey. Och det är hon inte. Det är inte din tur, Jade Ewen.

Israel - second opinion

Jag är ju av åsikten att Palestina borde vara med i Eurovision Song Contest. Tills dess tycker jag att det är väldigt positivt att Israel skickar en duo av det här slaget: en israelisk judinna (Noa, den mörkare) och en palestinsk-bulgarisk arab (Mira Awad, den ljusare) som sjunger på hebreiska och arabiska. Med risk för att låta pretentiös så är det just gränsöverskridande kultur som kommer att lösa konflikten i Mellanöstern.

Tydligen blev Noa tillfrågad av tv-bolaget om att representera Israel och tackade ja under förutsättning hon fick sjunga tillsammans med sin vän Mira - och att de fick skriva en låt inspirerad av konflikten.

Så, hur låter det då om Mellanösterns svar på Sahlene och Maria Haukaas Storeng?
Tja. Hm. Mjo.

Det här är en småtrevlig tvåstämmig bit. I vissa partier påminner den om Karin Glenmark i den outgivna ABBA-låten "Just like that". Jag nynnar spontant på delar av låten redan efter första lyssningen. Hantverket är oklanderligt, men jag kan inte komma ifrån att det känns som att låten är felproducerad. Hur hade den låtit som pampig ballad eller uptempo?

Scenmässigt känns det också lite som att det här är t.A.t.U som vuxit upp, klippt sig, skaffat ett jobb och flyttat in i ett radhus. Det är ett fantasilöst uppträdande, vilket förstås drar ner intrycket - och chanserna.

Men det här kan nog dra en del röster. Mira är halvbulgar. Österrike har uppmärksammat duon ganska mycket medialt. De har uppträtt tillsammans i Frankrike, med den passande Beatles-covern "We can work it out".

Jag säger såhär: vidare från semin och säkert över mittenpinnen på poängtavlan, men det här är ingen vinnarlåt.

Jag bjuder också på ett bonusklipp där Noa och Mira blir interjuade om konflikten i Mellanöstern och sjunger ovan nämnda "We can work it out":

Israel - Noa och Mira - "Einaiych" ("There must be another way")

Israel har sin egen lilla nisch i Eurovision, nämligen att skicka bidrag som i grunden handlar om samma sak: Israel, dess historia, dess religion och de konflikter landet ligger i med sin omgivning. Jag tycker det hela är lite självupptaget. Kom igen liksom! Sverige har också sina tusenåriga konflikthärdar, men inte skickar vi uteslutande eurovisionbidrag som handlar om Nils-Petter Sundgren för det...

Nåja. Detta år blir det ännu en uppvisning i kosmopolitisk kamratskap och åt alla önskningar om fred på jorden. Dock med en fin liten touch, som faktiskt berör. För första gången någonsin representeras nämligen Israel av en arabisk-israelisk artist, Mira Awad. Tillsammans med Achinoam Nini, Noa kallad, kommer Mira framföra låten Einaiych, vilket alltså tydligen betyder "There must be another way" på hebreiska. Se där, hur man kan få ner en onödigt lång mening till en samling vokaler och ett gurgelljud. Underbart vackert språk, det där!

Själva låten är väl småtrevlig, refrängen rentav njutbar, men även om det inte är någon ballad så är låten tunn och långsam för att vara spännande. Parat med att det knappast är något lysande framträdande att vänta lär låten försvinna i mängden. Förutom i Jordanien då. Där brukar nämligen Israels bidrag censureras när landet sänder Eurovision. Och med en så liten detalj påminns man om att regionens problem trots allt är reella och allt annat överskuggande.